Sitter med snörvlande näsa och en hjärna som känns som den var inlindad i ett bandage. Inte pe ett trevligt sett utan rätt tvärtom.

Sitter här på sängkanten med datorn uppdragen inteill mina randiga fötter. Utanför nerdargen persien (stavas det så den där grejen bestående av tunna metall ribbor man drar ner fraför fönstret när man mörker vill ha?) är det ruskväder. Men och ett stort men i tillvaraon är att snart när jag dragit upp deb där grejen jag omnämde förut så kommer min M där ute i min bil för en tripp till Mjölby.

En tripp med biodlarkväll och kanske en tur förbi mitt hem med.

Ser fram emot att träffa henne. Nu. 

Obehagliga överraskningar kommer oftast obehaglit. Det är väl just därför de är som obehagligast. Som när en nära visar upp sitt missnöje med livet och tappa gnistan lite granna. Försökt att pigga upp det hela igenom att plilla i sig skit som man blir rätt knasig i pärat av.

Det är ju förvisso knasigheten man är ute efter när man gör så. Men man har inte tanken på reprisealierna av de små vita plupparna. tiangeln är borta från deras kartong men deras kartong istället borde vara en triangel.

 Stötta hjälpa trösta. Man känner sig lite maktlös. Tom. Trött.

Trött på genvägarna till något annat. Urk.

Ska komma igång med mitt kökortspluggande på alvar nu tänkte jag.

Jag står i startblocken och väntar på att det ska skjutas i knallpulverpistolen, men det kommer inget. Kan inte bara stå här på huk och se fånig ut! Det gäller att ställa sig upgå fram till världens segaste ej så skjutglada person, slå ner han sen ska det pangas åt alla håll. 

    I morron ska han bannemej få.
 

Sitter och kollar alternativ för att åka kolektivt till mitt jobb. Från mig tar det bara en kavart längre tid från M ca en haltimme. Inte så farligt ändå.

Tisdag februari vår? Visserligen är det lite kallare i dag men det är ändå vår i luften, vår utan vinter. Sköt på ett sätt men inte så bra.  Men det är väl smällar man får ta för att ha det lite slit och släng.