Vissa pesoner ar fenomenala på att se en stor storm i ett vattenglas,

eller om man så vill blåsa upp en i ett snappsglas.Söka en sårskorpa

bara för att klia.

Inget fel i det, men att ängna tid och energi på det verkar lite tokigt.

Jag har hittat mig ett tryggt lä att vänta ut den värsta blåsten i.

Jag vet vad jag vill.

Tror inte jag varit säkrare på något i hela mitt liv. 

Såfort jag får tag i handen ska jag dra den båsande in i mitt lä för att vänta tills stormen bedarrat. Älska henne.

Tålamod

Är något jag har mycket av vissa gånger, andra är det brist av just det samma jag har. Nu är mitt tålamod för mitt syprojekt för tillfället totalt över. Så över att jag har en viss lust att slänga min kära symaskin över räcket på balkongen bara föra att se den drösa i backen nedanför med en smäll.

Så pass över att jag nästan vill bränna det jag håller på med. Det som skulle bli en fin present som skulle väcka gädje. Men snart har min bitterhet lagt sig och jag har tålamod igen utan att slänga varkensig det jag syr på eller med. 

Ja har under många års tid samlat på finska fraser så som får ej över täckas och så vidare. Det hela började med att jag och en kompis satt i min nya bostad innan jag flyttat in. Vi satt där och drack öl. Framåt småtimmara började vi bli uttråkade. Det ända vi hade att fördriva tiden i ett tomt hus var att översätta en instruktionsbok för spisen mellan finska och svenska.

Idag var jag och M på loppis (inte för just det är något som hör till det ovanliga) där jag för tio kronor fann Suomalais-Ruotsalainen.

Svensk-Finsk palör. Kan ju inte bli mer passande, nu kan jag ju plugga in en massa bra fraser som: Tukka pitäisi lyhentää, niskasta lyhyeksi, mutta edestä pitemmäksi?

Som betyder: Kan jag få håret klippt, kort i nacken, men längre framtill?

Världen är räddad.

Sitter med snörvlande näsa och en hjärna som känns som den var inlindad i ett bandage. Inte pe ett trevligt sett utan rätt tvärtom.

Sitter här på sängkanten med datorn uppdragen inteill mina randiga fötter. Utanför nerdargen persien (stavas det så den där grejen bestående av tunna metall ribbor man drar ner fraför fönstret när man mörker vill ha?) är det ruskväder. Men och ett stort men i tillvaraon är att snart när jag dragit upp deb där grejen jag omnämde förut så kommer min M där ute i min bil för en tripp till Mjölby.

En tripp med biodlarkväll och kanske en tur förbi mitt hem med.

Ser fram emot att träffa henne. Nu. 

Obehagliga överraskningar kommer oftast obehaglit. Det är väl just därför de är som obehagligast. Som när en nära visar upp sitt missnöje med livet och tappa gnistan lite granna. Försökt att pigga upp det hela igenom att plilla i sig skit som man blir rätt knasig i pärat av.

Det är ju förvisso knasigheten man är ute efter när man gör så. Men man har inte tanken på reprisealierna av de små vita plupparna. tiangeln är borta från deras kartong men deras kartong istället borde vara en triangel.

 Stötta hjälpa trösta. Man känner sig lite maktlös. Tom. Trött.

Trött på genvägarna till något annat. Urk.

Ska komma igång med mitt kökortspluggande på alvar nu tänkte jag.

Jag står i startblocken och väntar på att det ska skjutas i knallpulverpistolen, men det kommer inget. Kan inte bara stå här på huk och se fånig ut! Det gäller att ställa sig upgå fram till världens segaste ej så skjutglada person, slå ner han sen ska det pangas åt alla håll. 

    I morron ska han bannemej få.
 

Sitter och kollar alternativ för att åka kolektivt till mitt jobb. Från mig tar det bara en kavart längre tid från M ca en haltimme. Inte så farligt ändå.

Tisdag februari vår? Visserligen är det lite kallare i dag men det är ändå vår i luften, vår utan vinter. Sköt på ett sätt men inte så bra.  Men det är väl smällar man får ta för att ha det lite slit och släng.